Spöken Dela
Spöken på slagfält
De spöken som uppenbarar sig på platser där det utkämpats våldsamma slag är de kanske vanligaste platsspökena och de som är lättast att förstå. Slagets våldsamhet, de starka känslorna och förlusten av livet alstrar tillräcklig kraft för att frysa upplevelsen i auran (energifältet) ovanför marken och ner i själva jorden. Forna slagfält som formligen osar blod kan ibland återupplevas på årsdagen av ett blodigt slag eller en massaker. Om du besöker en plats där det förekommit ett slag eller en massaker, kommer du definitivt att om inte se så åtminstone känna spökena av de slaktade människorna. På årsdagen av slaget kan du mycket väl (i likhet med hundratals personer genom åren) få bevittna syner och höra ljud från själva slaget.
Vi börjar med att undersöka den starka skandinaviska traditionen av spöken på slagfält.
Valkyriorna
Valkyriorna ingår i den fornnordiska mytologin och var de krigsjungfrur som valde ut de dräpta krigarsjälar som fick träda in i gudarnas boning Asgård, men det kan mycket väl ligga en viss historisk sanning i detta. Kanske utgjordes valkyriorna av en skara hedniska prästinnor som vårdade de döende krigarna efter striderna och utförde magiska ritualer för att lindra deras dödskamp. Det faktum att valkyriorna fortsatte att förknippas med slagfält i kristen tid indikerar att de som överlevde dessa slag kan ha sett eteriska gestalter som bar iväg de dräpta krigarnas ljusa andeformer. Legender var ett sätt att återge det som vanliga människor sett, utan att förnärma kyrkan.
Dessa valkyrior, vars namn betyder ”de som kröner de fallna” på fornnordiska, kallades för länge sedan för korpjungfrur som dök ner över slagfälten likt fåglar (kanske påminde prästinnorna klädda i svarta kåpor om fåglar?). I denna form siade de även om vem som skulle vinna slaget. Från omkring 600-talet avbildades valkyriorna på beskyddande krigsamuletter och bilder på minnesstenar som vackra kvinnor med blont hår och blå ögon, iförda röda klänningar eller rustningar och ibland med en kappa av svanfjädrar och beväpnade med sköldar och spjut.
Freja var kärlekens och skönhetens gudinna, men hon var också dödens och krigets gudinna och valkyriornas ledare. De valde ut de krigare som var värdiga att träda in i faderguden Odens salar i Valhalla. Där skötte de vitklädda valkyriorna om krigarna som festade på natten och iscensatte stora slag på dagen. Krigarna förberedde sig inför den stora slutgiltiga slaget - Ragnarök - då Asgårds gudar skulle hotas av onda makter.
Om man såg en valkyria innan slaget påstods det att man skulle förlora. Till och med i kristen tid, i synnerhet i Danmark, tillverkade man en fana av rent silke och om en korp, som representerade en valkyria, sades visa sig på fanan under slaget så indikerade det en seger.
Dubbla lojaliteter
Följande berättelse gäller ett spöke som inte dog i strid, men som ändå stannade kvar på slagfältet på grund av de personliga lojaliteter som präntats in på platsen. Berättelsen daterar sig från vikingatiden och kommer från Tynemouth i nordöstra England. Den handlar om Olaf, en vikingakrigare som sårades under ett anfall mot den engelska kusten. Munkarna vid Tynemouth-klostret vårdade honom tills han blev frisk och i sin tacksamhet blev han munk.
Åratal senare utfördes ännu en vikingaattack och den här gången fanns Olafs bror bland de anfallande. Olaf slets självklart mellan lojaliteten mot munkarna som räddat hans liv, och lojaliteten mot sin bror som ville utplåna munkarna. Hans bror stupade i striden. Kort efteråt dog Olaf själv medan han bad i kapellet. Det sägs att han dog av sorg eftersom han bara fick återförenas med sin bror en så kort tid och grymt nog på motsatta sidor.
Men spökrapporterna är ljusare och talar om att bröderna återförenats som spöken och att de blickar ut över havet i riktning mot sitt hemland från Tynemouths kust. Andra rapporter talar om en ensam Olaf som fortfarande sörjer sin förlorade bror på markerna till det 1200-talsslott som nu omger det gamla klostret.
Men skulle inte Olaf och hans bror kunna återvända till Skandinavien som spöken? Kanske ligger det till så att det bara är Olafs spökavtryck som finns kvar. Men om det är en närvarande ande känner han kanske att han inte kan lämna den plats som är så fylld med hans motstridiga känslor och kanske en känsla av att han borde ha räddat sin bror och dödat klostrets försvarare.
