Ur boken:
Min första personliga erfarenhet av automatisk skrift fick jag i juli 1987
när min man och jag befann oss i det vackra och gåtfulla klipplandskap i
norra Arizona där Grand Canyon finns, för att delta i ett seminarium om
medialitet. Bland indianerna har detta sedan gammalt betraktats som en helig
plats befolkad av gudomar och godsinnade väsen som ofta stimulerar till andliga
upplevelser. De senaste tjugo åren har många andra upptäckt det hänförande
vackra bergslandskapets mäktiga psykiska vibrationer som ger ökad tyngd åt
alla besvärjelser, ritualer, spådomar och andra former av psykiskt arbete.
Landskapets skönhet och den påtagliga kraft som utstrålade från de röda
klippväggarna och klyftorna gjorde ett djupt intryck på mig. Även om en del
av de storslagna vyerna skämdes av de trista tecknen på kommersialisering
som på sina håll till och med hindrade besökarna från att nå fram till de heliga
platserna hade klipplandskapet en magnetisk dragningskraft på alla med minsta
anlag och intresse för andlig och medial utveckling.
Den övning i automatisk skrift som ingick i seminariet imponerade däremot inte
alls på mig. Vid den här tidpunkten i mitt liv hade jag nämligen fått klart för mig
att alla människor kan öppna kanalerna till sin egen inneboende medialitet men jag
tvivlade starkt på att automatisk skrift var en förmåga som lönade sig att utveckla.
Jag tyckte att det var ett lättsinnigt slöseri med tid.
Mannen som ledde övningen var (och är) en ansedd New Age-ledare vars arbete
och undervisning jag alltid hade beundrat. Men blotta tanken på att slå sig ned med
penna och papper, försjunka i något slags flummig trans och vänta på att en gudomlig
inspiration skulle få pennan att röra sig över papperet verkade löjlig.
Egentligen var jag inte så angelägen om själva seminariet som om möjligheten att
få tillbringa ett par dagar på den heliga platsen för att kunna kommunicera med
naturen och mina egna gudar och på så sätt förstärka mina egna besvärjelser.
Jag försökte finna svaret på varför jag hade fått två missfall och nu hade svårt att bli
gravid igen. Som så många andra kvinnor med fertilitetsproblem var jag alldeles besatt
av längtan efter ett barn och det allra värsta var att ingen läkare kunde få riktig klarhet
i mitt problem.
Här i Arizona hade jag redan gjort besvärjelser med hjälp av tarotkort, stenar och
örter. Jag hade geoder liggande på byrån, en positiv tarotstjärna i resväskan, veteax
runt sängen och speciella oljeblandningar i badet. Och runt livet bar jag en liten totempåse
med små teckningar av spädbarn. Jag hade försökt med regressionshypnos för att se
om mina svårigheter bottnade i någon händelse i ett tidigare liv och i förbifarten lärde
jag mig få en viss liten kontroll över min astralprojektion. Men trots alla dessa
hjältemodiga ansträngningar fick jag ingen lösning på problemet med min
ofruktsamhet.
Den eftermiddagen vi skulle öva automatisk skrift var det mycket varmt, soligt och
torrt - just den sortens väderlek som frestar så hårt på koncentrationen och viljestyrkan
hos den som inte är van vid klimatet. Jag var irriterad och dessutom dödstrött efter de
många övningarna vi redan hade gjort, även om de faktiskt hade gått över all förväntan.
Ledaren tog en god stund på sig att förklara vad automatisk skrift var för något och
vilken metod han brukade använda. Jag lyssnade med den borne skeptikerns kritiska
uppmärksamhet. Hur mycket jag än beundrade honom var jag faktiskt skeptiskt inställd.
Så bad han oss att se oss omkring i gruppen och välja ut en partner som vi inte kände,
detta för att göra experimentet så stor rättvisa som möjligt. Varken jag eller min man
som också deltog i seminariet var särskilt förtjusta i den tanken och det var vi inte
ensamma om. Med ett tillkämpat småleende vände jag mig till närmaste lediga okända
människa, sade hej och presenterade mig. Prata med varandra fick vi inte göra eftersom
det kunde påverka övningen. Allt vi visste om varandra var att hon var "Evelyn från Kalifornien"
och jag "Edain från Texas".
När formaliteterna var överstökade gick vi ut och letade reda på en lugn plats i solskenet
vid hotellets swimmingpool. Där slog vi oss ned mittemot varandra i varsin enkel vinylstol,
tog anteckningsblocket i knät och tog itu med att var och en på sitt sätt försätta oss i ett
lämpligt meditativt tillstånd (trans) där vi kunde kontakta varandras Andliga Ledare (ännu
en företeelse jag vid det tillfället inte var så säker på att jag ville acceptera) och på det viset
få fram någon spännande information om partnerns personliga förhållanden.
När jag öppnade ögonen för att börja skriva blev jag alldeles handfallen eftersom jag inte
kände minsta gnista av inspiration. När jag sneglade på Evelyn såg jag till min förtvivlan att
hon satt och skrev som besatt. Hennes penna formligen flög över papperet medan jag själv
satt och ritade krumelurer i ett försök att komma på någonting, vad som helst, som skulle
kunna passera som gudomligt inspirerat. Men ju mer jag försökte desto trögare gick
det.
Efter en liten stund gick det upp för mig att min egen skepsis måste vara skälet till åtminstone
en del av min energiblockering, plus det faktum att jag alltid hade satt likhetstecken mellan
automatisk skrift och det omstridda ouijabordet. Sanningen att säga drog jag mig för att
skriva ned första bästa banalitet som kom för mig. Alltså drog jag i tankarna upp en
skyddscirkel kring mig på samma sätt som jag i många år gjort i religiösa sammanhang.
Jag föresatte mig att inte låta någon negativ kraft arbeta genom mig och bad till min egen
Gudinna om vägledning och hjälp.
När det var gjort kunde jag slappna av och med avspänningen kom en rad sinnesintryck
jag inte kunde nonchalera. Jag kan inte påstå att jag skrev snabbt och i ett sammanhang
med en för mig okänd handstil och med känslan av att en osynlig kraft förde pennan, men
jag hade en definitiv känsla av att ha fått korn på något som var värt att skrivas ned. Till
min fasa visade det sig att det jag skrev handlade om Evelyns behov av att kommunicera
med andra människor som delade hennes intressen, att hon var mycket mera ensam och
isolerad än hon hade behövt vara. Dessutom hade jag rundat av det hela med en rad tips
om hur hon och hennes man skulle förbättra sina äktenskapliga relationer som inte var de bästa.
När vi var färdiga med skrivandet bad Evelyn mig att börja. Jag tittade nervöst på de
ynkligt få raderna på mitt papper och undrade om det var riktigt rätt av mig att säga så
personliga saker till en kvinna jag inte alls kände. Men nu var det som det var och något
måste jag ju säga, så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och hoppades att jag
skulle kunna skylla alltför närgångna kommentarer på den där olycksalige Andlige Ledaren.
Efter en inledande ursäkt läste jag upp det lilla jag hade åstadkommit.
Sedan vet jag inte vem av oss som blev mest förvånad, för Evelyn förstod och identifierade
sig genast med vartenda ord jag hade skrivit. Det var just ensamheten som var hennes stora
problem och till seminariet hade hon kommit i sällskap med några kvinnor hon inte var
närmare bekant med eftersom hennes man föredrog att semestra i Medelhavet. Hon sade
att vad hon sökte var just lösningen på de problem hon inte hade kunnat klargöra för sig själv
förrän hon hörde mig läsa upp dem.
Det gladde mig att hon var nöjd, och jag var tacksam för att hon inte hade tagit illa upp,
men att jag skulle ha förmedlat ett budskap från hennes Andlige Ledare, alternativt från
någon del av hennes undermedvetna, trodde jag inte för ett ögonblick. Jag har aldrig
visat prov på någon direkt medialitet, men däremot har jag god inlevelseförmåga
och jag undrade om jag inte helt enkelt hade spårat ett visst vemod hos henne och
undermedvetet kopplat ihop det med det faktum att hon bar vigselring men inte hade
sin make med sig på seminariet. Enkel logik. Ett gammalt spåkärringtrick.
Jag var lika skeptisk som förut.
Visserligen måste jag medge att experimentet inte lämnade mig helt oberörd.
Sanningen att säga var jag naturligtvis belåten med min lilla framgång. Men ingenting
på jorden kunde övertyga mig om att kvinnan framför mig kunde ha fått kontakt med
min egen Andlige Ledare (om det nu verkligen fanns någon sådan!) och minst av allt
att hon skulle kunna säga mig någonting om mig själv som jag inte redan
visste.
Jag lutade mig tillbaka i den klibbiga plaststolen och beredde mig på att höra de
vanliga banaliteterna som amatörmedier över hela världen alltid kommer dragande
med, poetiska och larvigt sentimentala påpekanden i stil med: "Vårda ditt hjärtas
trädgård så kommer kärleken att spira" eller någon annan klyscha. Vem som helst
kan ju formulera sig tillräckligt vagt för att orden ska passa in på ungefär vem som
helst.
Liksom jag ursäktade Evelyn sig för det hon tänkte läsa upp. Hon sade att själv fick
hon inget sammanhang i det, men hon skulle ända läsa upp det eftersom det var den
information hon hade fått av min Andlige Ledare, som för övrigt hette Sandra. På den
punkten dolde jag ett nedlåtande leende. Sandra? Gud, så banalt! Jag hade faktiskt
väntat mig ett mera exotiskt namn. Men naturligtvis saknade Evelyn all fantasi, så det
jag nu skulle få höra var förmodligen bara trista klyschor.
Sedan läste Evelyn upp vad hon hade skrivit.
Och redan hennes första ord var nära att få mig att trilla ur stolen och ned i poolen,
för hon sade: "Nå, tänker du inte fråga mig om barnet?"
Resten av orden försvann som i en dimma. Jag satt som fallen från skyarna. Evelyn
kunde inte, hade ingen som helst möjlighet att veta hur besatt av tanken på barn jag
just då var. Jag blev så omtumlad och så djupt tagen att jag inte längre kunde betvivla
att det låg någonting i det här med automatisk skrift ...Fortfarande ganska darrig och
omtumlad följde jag med Evelyn tillbaka in i rummet där vi skulle samlas igen efter
experimentet. Min man Mark hade suttit tillsammans med en av Evelyns väninnor.
Han såg lika förvirrad ut som jag kände mig.
"Hur gick det för er?" frågade jag dämpat när vi blev
ensamma.
"Jag fick inte fram någonting alls", sade han uppriktigt. "Men kan du tro att flickan
jag arbetade med pratade en hel massa om spädbarn!"
Och från den stunden var jag övertygad.
Jag var fast besluten att utforska fenomenet närmare, men varken den metod
vi använt på seminariet eller de få andra jag fick tag i fungerade för min del. Till
min förargelse upptäckte jag också att det inte fanns några mera ingående böcker
i ämnet. Den enda människa jag kände som arbetade med automatisk skrift och
påstod sig ha fått hållbara resultat (å, vad jag önskade att jag hade lyssnat ordentligt
på henne medan jag hade chansen!) hade jag dessutom förlorat kontakten med.
Efter några månaders fruktlöst sökande både efter henne och efter kunskaper i
ämnet förstod jag att jag skulle bli tvungen att utveckla min egen teknik, en som
lämpade sig bättre för mitt psyke och också för dem som i likhet med mig själv
tyckte att den här orakelmetoden var svårtillgänglig. Jag måste få klart för mig hur
det hela fungerade, hur man bäst kanaliserade andra intelligenser, skyddade sig mot
onda influenser, förde protokoll och så vidare.
Mina studier resulterade i den här boken. Mina metoder är enkla och lättfattliga
med ritualer och bilder av en typ som de flesta new age-initierade kan känna igen.
Mitt arbete med metoderna har lärt mig förstå att alla människor kan använda sig
av automatisk skrift som ett medel att få vägledning och hjälp i alla upptänkliga frågor.
Det är inte alls svårt och för det mesta får man redan från början riktigt bra resultat.
Det är inte frågan om några invecklade ritualer som kräver en massa avancerade
hjälpmedel och långa recitationer. Till skillnad från besvärjelseritualer kräver det
inte heller intensiv och klar visualisering. Och det är inte fråga om att åkalla en
högre makt, sak samma vilken religion man tillhör, för att få hjälp. Allt som krävs ä
r en sund förståelse för hur det hela fungerar, plus koncentrerad övning.
Metoderna i den här lilla boken fungerar bra för mig och för de människor jag
har undervisat. De faktauppgifter och övningar den innehåller är en komplett kurs
i ämnet: de flesta fattar galoppen och lär sig tekniken långt innan de har gått igenom
alla övningarna. Några få, bland annat jag själv, behöver lite mera tid på
sig.
Nyckeln till konsten att lära sig automatisk skrift heter ihärdighet, övning och
en öppen och fördomsfri inställning till fenomenet.
Tillbaka till boken Automatisk Skrift
Copyright © 1999 Bokförlaget New Page AB Senast uppdaterad 2005-06-22